Klockan ringer 03:00.
Jag rinner ur sängen. Fyller en termos med kaffe och sätter mig i bilen.
I dag är det Västra vallen som gäller – ringmärkning i gryningen.
Solen har ännu inte gått upp när jag kommer fram. Jag sätter mig en stund med en kopp och låter kaffet göra jobbet.
Plötsligt bryts tystnaden. Det plaskar i Vattnet , kvistar och vass knäcks. Ljuden är för kraftiga för en svan. Jag blir klarvaken på bråkdelen av en sekund. Vad kan väsnas så mycket i vassen?
Jag gör mig klar med kameran, skyler mig så gott det går och står blickstilla.
Först skymtar hornen genom den täta vassen. Sedan kommer han. En råbock. Lugnt, utan stress, kliver han ut över maden. Stannar. Lyssnar.
Han känner ingen vittring av mig än. Fortsätter sakta framåt. Kameran börjar arbeta, elva bilder i sekunden smattrar iväg. Han hör det. Stannar igen.
Och så möts vi i blicken.
Out of the reeds
The alarm goes off at 03:00.
I slip out of bed. Fill a thermos with coffee and get into the car.
Today it’s Västra vallen — bird ringing at dawn.
The sun has not yet risen when I arrive. I sit for a while with a cup, letting the stillness settle.
Suddenly, the silence breaks. Water splashes, twigs and reeds snap. The sounds are too heavy for a swan. I am wide awake in a fraction of a second. What could be making that much noise in the reeds?
I ready the camera, conceal myself as best I can, and stand perfectly still.
First, the antlers appear through the dense reeds. Then he steps out — a roe buck. Calm, unhurried, he walks slowly across the meadow. Stops. Listens.
He catches no scent of me. Continues forward at an easy pace. The camera begins to work — eleven frames per second rattling off. He hears it. Stops again.
And then our eyes meet.